Nu var det ju ett tag sen man skrev här men jag har faktiskt, ärligt , inte orkat & haft lust! Så jag får be om ursäkt för detta! 😊

Jag har tänkt på hur skört livet är egentligen! Eftersom som jag själv förlorade min pappa i väldigt ung ålder, barn ska jag väl säga, & känner ibland att jag saknar honom väldigt mycket! Har även förlorat två bekanta & känner ibland lite ångest över detta kan jag väl säga.

Hur kan det komma sig att det är de? Varför är livet ibland så orättvist att en del kanske aldrig förlorat någon medans andra förlorat många? Varför kan man aldrig få svar på sådana frågor jag ställer? 

Klart att jag vill ha tillbaka min pappa & vännerna, men det vet jag ju långt in i huvudet att det aldrig kommer gå. Jag vill bara att alla ska få ha dom man älskar nära, men så rullar det ju inte..

Någon mer än jag som får dessa tankar ibland eller är det bara jag? 

Nu ska jag sova! Godnatt!

Over & out!